Jag måste berätta en jobbig grej för er

Först funderade jag på om jag skulle berätta något alls om detta, men jag inser att detta är bra för mig att göra, som en del i min egen sorgbearbetning (jag har alltid bearbetat jobbiga saker genom att skriva) men jag skriver även detta till viss del för att du som läser min blogg, vare sig det är i egenskap av vän, skönhetsintresserad, PR-byrå eller företag ska veta lite vad som händer nu och varför jag kanske inte kommer att uppdatera som vanligt. Det som hänt är att min mamma för ett par dagar sedan dog. Helvete vad ont detta gör att skriva.

I höstas fick vi i familjen ett jättehemskt besked, nämligen att min mamma hade ådragit sig tre olika cancertumörer och att två av dem kanske skulle gå att få bukt med, men att den som satt i levern som bäst skulle gå att mota bort ett kort tag, sedan skulle den komma tillbaka inom en obestämd tid. Med cellgiftsbehandling skulle vi med andra ord kunna köpa tid, allt från ett par månader till ett par år. Under tiden mamma gick genom sin cellgiftsbehandling blev hon väldigt sjuk, hon hade nämligen dålig hälsa sedan tidigare och led av flera kroniska sjukdom, däribland KOL. Jag tror de flesta av er vet att cellgiftsbehandlingar gör att immunförsvaret ofta blir väldigt nedsatt och lider man då av KOL på samma gång kommer infektionerna som ett brev på posten och mamma blev väldigt sjuk.

Under största delen av vintern låg mamma inne på sjukhuset och åkte in och ut för behandlingar och för att hon drog på sig olika infektioner. Min mamma har under hela mitt liv varit en jäkla fighter, jag vet ingen annan som slagit sig genom så många sjukdomar och skithändelser som hon, och eftersom hon alltid varit så stark så vet jag faktiskt inte om jag förstod allvaret i det hela. Tänk er att ni haft en mamma som liksom lyckats slå ner vilken sjukdom som helst, man blir liksom ”van” vid att hon är sjuk på samma gång som man tar för givet att detta är ännu en sak som hon kommer sparka på bollarna.

När jag tror att vi förstod att detta verkar gå åt pipsvängen var för ett par veckor sedan då läkarna hade meddelat att mamma var för sjuk för att fortsätta sina cellgiftsbehandlingar. Man skulle sluta med dem och utvärdera om ett par månader om mammas hälsa repat sig så pass mycket att det gick att påbörja dem igen. Jag vet inte om mamma kände på sig något som inte läkarna visste eller om läkarna helt enkelt inte vågade säga den hela, fula sanningen till oss, för enligt mamma skulle vi nog vara beredd på att hon inte fanns i livet ganska snart, medan läkarna gav henne längre tid.

Sista gången jag pratade med mamma var den 21/1, då för att berätta att jag och min sambo skulle komma efterföljande helg och hälsa på (jag bor i Örebro och mamma i Skåne). Hon blev jätteglad och vi planerade då att vi skulle laga mat och umgås bara vi tre. Någonstans inom mig visste jag att mamma inte skulle vara hemma, utan såg framför mig att vi skulle sitta på sjukhuset tillsammans istället. Det blev i alla fall ett kort samtal eftersom mamma var trött, men även för att jag var lite arg på henne för att hon inte hade svarat på mina samtal på en vecka. Detta känns så jävla tramsigt nu, för jag vet ju att hon inte mådde bra, men jag kände mig undanskuffad när hon faktiskt både ringde och svarade när mina syskon ringde. Det känns så förbannat jävla klyschigt, men helt ärligt, försök att alltid släppa eventuella agg mot de du älskar och ta dig fem minuter extra för dem, för du vet faktiskt aldrig när det är slut.
I onsdags förra veckan vaknade jag av att min syster ringde och sa att läkarna hade ringt henne på natten, mamma hade blivit sämre och gick inte att väcka, så hon och min lillebror som bor i Skåne hade åkt till sjukhuset. Efter ett par timmar vaknade mamma dock och verkade må bättre och enligt läkarna var hon ganska stabil, men vi skulle vara beredda på att hon nog inte skulle leva så många veckor till. Eftersom jag ändå skulle komma på fredagen kände jag mig relativt trygg i att jag skulle kunna komma då och åkte därför inte ner till Skåne tidigare. Tyvärr hann jag aldrig träffa min mamma igen, för dagen efter somnade hon in.

På samma gång som jag av hela mitt hjärta önskar att jag hade fått krama min mamma en sista gång, så är jag någonstans tacksam för att jag slapp se henne så sjuk och illa däran som hon var de sista dagarna. Jag har förmånen att få slippa att ha ett smärtsamt synminne av hur dålig hon var de sista dagarna i sitt liv. Det är känslor som går emot varandra och det är väl där jag sitter nu, i en soppa av sorg, ångest och känslor som bråkar med varandra. Jag vet att det inte finns någon som helst poäng i att klandra mig själv och tänka att jag borde ha gjort och sagt saker annorlunda, för jag kan inte ändra på något och vår relation var som den var.

Jag sörjer min mamma men har nog inte riktigt förstått att hon verkligen är borta. Förstår man någonsin det? Att en människa man haft omkring sig hela sitt liv och tagit för givet bara ska vara där, aldrig mer kommer att ringa, smsa eller gå att hälsa på? Det är en störd känsla och det är tyvärr inte första gången jag och mina syskon måste gå genom detta. När vi var små, jag skulle precis fylla 8 år, så dog vår pappa och gjorde djupa revor i vår familj, men nog framför allt i mamma, jag tror aldrig att hon kom över honom.

Jag är i spillror och mina syskon lika så. Jag har bett de som känner mig att inte höra av sig i syfte att beklaga då det bara river upp saker och ibland är det vid helt fel tillfälle på dagen och det vill jag även be de som inte fått det meddelandet att göra.

Det går väldigt upp och ner just nu; ena stunden är jag stark och får saker att rulla på, för att några timmar senare inte kunna samla mig. Därför vill jag inte ha telefonsamtal, sms eller meddelanden i sociala medier i syfte att beklaga eller prata om min mamma, det är jobbigt redan som det är. Har vi den relation att vi sällan hörs, så undanber jag mig all kontakt just nu. Det verkar tyvärr vara många som tror att de är något slags undantag eller special snowflake och att just det som de säger kommer göra någon skillnad, men så är det inte. Jag pratar med de som står mig närmast och när jag orkar. Detta är med en handfull vänner och mina syskon – och det är så jag vill hålla det. Jag kommer inte vilja prata med någon som jag inte pratat med på ett par år och jag vill be alla som tror att det är en god idé att höra av sig, trots vad jag ber om, att fundera en gång till; handlar detta om ditt ego eller om mig? Med största sannolikhet om dig. Jag är en ganska privat person som inte vill prata mina djupaste känslor med vem som helst och jag hoppas att det respekteras.

Känner du att du vill säga något, men kanske inte känner mig så bra eller att vi sällan hörs, håll dig gärna till kommentarsfältet nedan. Jag kan då välja om och när jag vill läsa, vilket jag inte kan göra om det dimper in sms och telefonsamtal.

Med allt detta sagt har jag ingen aning om hur min aktivitet kommer se ut i sociala medier knutna till min blogg. Kanske kommer jag att fortsätta som vanligt för att koppla bort tankarna, eller så tar jag helt enkelt en paus. Jag vet inte alls just nu.

2

9 Kommentarer
  1. Matilda
    Matilda says:

    Jag går igenom en liknande grej och jag förstår verkligen den delen när folk hör av sig och vill beklaga. Det finns ingenting att säga som gör saken bättre och det känns mest som att det är en samvetes grej för dom som är utanför allt. Att det känns lite bättre för dom när dom fått säga beklagar. Jag har egentligen inte så mycket att säga, jag är bara en random människa som absolut inte förstår allt du känner, men jag känner igen mig i en del. Gör det du känner för och måste göra, finns ingenting som är rätt eller fel.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *