Att känna sig liten och skör

bronzed makeupJag har varit ur gängorna denna vecka och helt ärligt inte orkat tänka på bloggen. Detta är egentligen en härlig sammanslagning av massor av småsaker. Jag har varit trött vilket gör att resistensen gentemot stress blir lägre, så när jag haft mycket jobb, känt mig socialt pressad samt haft mycket saker att göra efter arbetstid, ja då känner man sig rätt liten och skör. Eller jag gör det i alla fall. Allt blir så mycket jobbigare och hjärnan blir en skitstation som ”helt plötsligt minns” saker som triggar jobbiga känslor.

Du som känner mig privat eller läst min blogg ett längre tag vet med största sannolikhet att jag är föräldralös då båda mina föräldrar gått bort. Mamma i vintras och pappa när jag var liten. Detta är något som cirkulerat rätt mycket i huvudet. Du som också är utan föräldrar samt mor- och farföräldrar (och andra äldre släktingar) vet säkert hur liten och utsatt man känner sig i världen. Det finns ingen att ringa som tycker att ditt skit är det mest betydelsefulla och som gläds lika mycket för småsakerna som händer i ditt liv som en förälder gör. Det finns ingen man kan fly hem till för att få vara liten. Skiter livet sig så måste man verkligen stå på egna ben. Det är läskigt. Med det sagt vet jag att jag har syskon, vänner och en partner att luta mig mot, men det är inte samma sak.

Jag har de senaste nätterna drömt att de båda helt plötsligt fått börja leva igen och känt mig så glad i sömnen (ni vet när man är medveten att man drömmer men att det inte gör något) för att sedan vara skitledsen när jag vaknar. Så ja, jag har väl en lite kass period nu. Jag är mentalt ganska skör och det krävs inte alldeles för mycket för att göra mig arg, irriterad eller ledsen. Det är jobbigt, men det får vara så.

Hur gör ni när ni har dåliga perioder i livet? Hur tar ni hand om er själva på bästa sätt?

21

4 Kommentarer
  1. nicolina viklund
    nicolina viklund says:

    Usch alltså. Jag skickar massor med styrkekramar.

    Jag brukar, även om det är skitsvårt, bara försöka identifiera alla känslor jag känner- och försöka finna mig i dem. Det kanske låter konstigt. Tidigare har min filosofi varit att hålla mig sysselsatt, men jag finner ofta att ångesten och alla känslor kommer tillbaka med dubbel kraft då istället. Jag brukar verkligen försöka känna smärtan för vad den är, och inte vara rädd för att känna som jag känner. Och självklart: terapi.

    Skickar lite fler kramar!

    Svara
  2. Hanna
    Hanna says:

    Jag har också samma typ av drömmar om min pappa som gick bort -98. Kan verkligen känna igen mig i det du beskriver.

    Jag har försökt acceptera att sorg alltid kommer att vara en del av mitt liv. Försöker låta det vara just sorg och ledsenhet, att det inte utvecklas till något djupare. Gråter när jag behöver, pratar med min kille, försöker släppa ut det så gott det går.

    Jag tycker faktiskt att det är lättare när man har något konkret att vara ledsen över. Det känns naturligt och något som går att förstå. Jag har svårare att hantera när man bara har en oförklarlig ”dålig dag”. Men även de dagarna försöker jag sänka kraven och vara nöjd med det jag trots allt klarade.

    Svara
  3. Julia
    Julia says:

    Jag sitter i en liknande sits just nu – känner mig väldigt liten och skör. Försöker att trappa ned på alla krav, socialt, jobbmässigt, allt. Liksom ta bort så mycket press som möjligt. När jag mår kasst så promenerar jag mycket (så jävla slitet råd men för mig så hjälper det), alltså jättemycket, typ två timmar om dagen. En annan grej som hjälper mig är att pyssla med saker, jag gillar att handarbeta men vet andra som gärna ritar, sorterar grejer etc etc.

    Svara
  4. Sanna
    Sanna says:

    Jag känner igen mig till fullo i det du skriver. Är 28 år gammal och har begravt båda mina föräldrar samt förlorade oväntat en av mina närmare vänner väldigt nyligen. Det som funkar för mig är att låta livet fortsätta som vanligt, men dra ner på takten där jag kan och ägna mig lite extra åt det som ger energi och jag vet att jag mår bra av. Jag gör mitt jobb och mina studier, men drar ner på umgänge med vänner och liknande till ett minimum, för mig tar det oerhörda mängder energi att utsätta mig för andra människor, om så bara att gå till affären och handla. Sedan har jag en häst som är som en andra halva, så att åka ut till stallet gör mig alltid lite gladare och ger mig lite mer energi, även om jag känner mig vilsen, ynklig och ensammast i världen.
    Sen bara att låta saker ta sin tid. Gör det du orkar för stunden och tvinga inte fram något. Sorgestunder och nedstämdheten kommer, det är klart att man inte ska skjuta undan de känslorna, men det går heller inte att tvinga fram ett bearbetande av dem heller. Terapi hjälper ju många om man vill prova det.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *