Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta utan att låta som skrytets mamma, det går nog inte. Men det är en del som frågar hur det kommer sig att jag fått after show pass till Queens of The Stone Age och massa andra frågor, så vi kan väl bara sammanfatta det i ett inlägg?

Så här är det, ibland fattar jag inte vad mitt liv håller på med. Jag har haft så extremt mycket otur med vissa delar av mitt liv (död och sjukdom i familjen är det största) men på samma gång har jag ibland sådant jävla flax, så det kanske jämnar ut sig? Jag och min sambo brukar skratta lite åt det, för ibland är det som att jag lever två liv på samma gång. Med det sagt fick jag i tisdags återigen hänga med ett av mina favoritband, Queens of The Stone Age. För dig som inte känner till – KASTA DIG UT PÅ SPOTIFY, typ nu direkt.

Då är det såhär, att jag och Sanne (som jag gick på konserten i tisdags med) träffade bandet för första gången för ca 10 år sedan. Jag var alltså en 19-årig liten fjant som tagit mig iväg till Köpenhamn för att se QOTSA och tyckte det skulle bli superduperkul. Förbandet var Biffy Clyro och under tiden som de spelade så var det någon äcklig snubbe som tog mig flera gånger på rumpan. Så fort de slutade spela blev jag tokmegaarg och tog tag i honom och började skrika honom i ansiktet. På scenen stod en roddare och skrattade åt mitt utbrott och jag riktade då min energi mot honom och gjorde mindre rumsrena handrörelser.

Konserten som följde var superbra, men jag stod längst fram och var så varm att jag hade hällt flera glas vatten över mig. Så jag var helt ärligt annat än söt. Samma roddare som jag gestikulerat vackert till kom och hög tag i mig och jag tänkte att nu jävlar ska du få höra mer. Men nä, då fick jag två backstage pass för att träffa bandet. Jag trodde jag skulle svimma, och ännu lite mer trodde jag att jag skulle svimma när jag insåg hur jag såg ut.
Men ja, detta hände, jag fick hänga med QOTSA och fick bra kontakt med Dean. Jag lyckades även sparka den förra trummisen (inte hårt) och be honom langa en öl till mig. Kan ju medge att jag blev lätt chockad när jag såg vem jag nyss sparkat. Så 2008 träffade vi dem och fick med oss Deans mailadress hem (han till höger) och har sedan hört av oss när de kommer till Sverige eller Danmark. Kul kuriosa: jag lärde Josh att säga “jag är en hora” 2008. Moget och bra.
Förra gången jag såg dem och fick träffa dem var när de spelade på Cirkus i Stockholm, då drog vi med några av dem ut på stan och förvirrade dem. Vi försökte komma in på en random bar på söder i Stockholm men de blev nekade för dörrvakten tyckte att de såg för fulla ut och jag såg tydligen för ung ut. Det är få gånger jag skrattat så mycket för det ÄR väldigt absurt att bevittna hur några som är med i ett väldigt stort och erkänt rockband inte får komma in på en krog på söder. På bilden ovan skålar jag och Troy i Fireball, det blev ingen favorit hos honom.

I år tog jag inga bilder med bandet. Jag tycks ha dels blivit så vuxen att jag tycker det är megapinsamt, men sedan glömde jag även det pga hade för mycket annat att tänka på. Vi fick alltså gästlista samt aftershow passes till konserten och fick hänga med bandet efteråt. Jag blir alltid lite awkward i sådana situationer där det är människor som är lika exalterade som jag var när jag var 19 år, lika så är jag en totalt urusel minglare. Så stod ärligt ett tag och bara iakttog och tuggade i mig rå blomkål och selleri som någon ställt fram. Kände mig som någon slags veganskämt då Michael hade svurit och skrattat åt tallriken och ba “vem fan kommer ens äta det?”.

Efter att hänget började dö ut ville ett gäng i bandet dra ut med oss, men vi skulle först till deras hotell och kasta av deras resväskor, så vi fick följa med dit. Dock blev det istället hotellrumsfest och så pass sent att vi inte kom hem till Sverige. Så jag sov alltså på soffan i en av bandmedlemmarnas rum. Det är rätt surrealistiskt.
Såhär ser yours truly ut när hon vaknar upp efter ca fyra timmars sömn. Ändå rätt impad att lösfrallorna satt kvar? Kan även meddela att den där bhn inte är skön att sova i. Vi åkte i alla fall hem ganska så tidigt eftersom de skulle till Hamburg och spela. Och hur är de? Förvånansvärt jordnära. Jag har haft många roliga diskussioner om hundar, kreativa jobb, mat och annat man pratar med folk om. Jag har även TVINGAT dem att lyssna på mina favoritlåtar med Tom Waits och varit allmänt jobbig. Men det tycks vara okej. Ibland tvivlar jag lite på mig själv och vet inte om jag är en störig eller rolig person. Jag tycker i alla fall att det är himla kul att de verkar tycka att jag är en så pass vettig person att jag är värd att spendera tid med.

Hoppas detta fick vissas nyfikenhet att stillas och att ni inte tycker jag verkar skrytsam. That was alles (:

Jag har varit ur gängorna denna vecka och helt ärligt inte orkat tänka på bloggen. Detta är egentligen en härlig sammanslagning av massor av småsaker. Jag har varit trött vilket gör att resistensen gentemot stress blir lägre, så när jag haft mycket jobb, känt mig socialt pressad samt haft mycket saker att göra efter arbetstid, ja då känner man sig rätt liten och skör. Eller jag gör det i alla fall. Allt blir så mycket jobbigare och hjärnan blir en skitstation som “helt plötsligt minns” saker som triggar jobbiga känslor.

Du som känner mig privat eller läst min blogg ett längre tag vet med största sannolikhet att jag är föräldralös då båda mina föräldrar gått bort. Mamma i vintras och pappa när jag var liten. Detta är något som cirkulerat rätt mycket i huvudet. Du som också är utan föräldrar samt mor- och farföräldrar (och andra äldre släktingar) vet säkert hur liten och utsatt man känner sig i världen. Det finns ingen att ringa som tycker att ditt skit är det mest betydelsefulla och som gläds lika mycket för småsakerna som händer i ditt liv som en förälder gör. Det finns ingen man kan fly hem till för att få vara liten. Skiter livet sig så måste man verkligen stå på egna ben. Det är läskigt. Med det sagt vet jag att jag har syskon, vänner och en partner att luta mig mot, men det är inte samma sak.

Jag har de senaste nätterna drömt att de båda helt plötsligt fått börja leva igen och känt mig så glad i sömnen (ni vet när man är medveten att man drömmer men att det inte gör något) för att sedan vara skitledsen när jag vaknar. Så ja, jag har väl en lite kass period nu. Jag är mentalt ganska skör och det krävs inte alldeles för mycket för att göra mig arg, irriterad eller ledsen. Det är jobbigt, men det får vara så.

Hur gör ni när ni har dåliga perioder i livet? Hur tar ni hand om er själva på bästa sätt?