Det har varit lite tyst här ett tag och det är helt enkelt för att jag varken orkat eller haft tid. I onsdags åkte jag och min sambo till Skåne för att tillsammans med mina syskon och deras respektive ta tag i allt som måste fixas efter att någon gått bort och i fredags var det begravning för mamma. Mitt hjärta blöder och jag har en så stor klump i magen av blandade känslor, det är en så sjuk och overklig känsla att ha förlorat ännu en människa som varit en av livets självklarheter och en trygghet. Nu står jag på helt egna ben och har ingen att falla tillbaka på om livet skiter sig. Förstå mig rätt nu, jag har vänner, sambo och syskon, men den där självklara tillflyktsorten i form av en förälder eller mor/farförälder finns inte för mig och det känns helt ärligt skitläskigt, jag är inte redo att vara helt vuxen än även om jag mer eller mindre varit det sedan tidiga tonåren. Det är läskigt och jag känner mig rotlös.

Det kanske är en sjuk sak att säga, men begravningen var jättebra. När jag tidigare varit på begravningar för familjemedlemmar och människor jag känt har jag nästan alltid blivit arg och förnärmad av att lyssna på vad prästen sagt om personen och känt “va i helvete vet du om hen” medan nu kändes det som att prästen hade fått till allt rätt kring mamma och inte målade upp henne som ett helgon, utan som en människa med både fina och mindre fina sidor. Jag är väldigt allergisk mot att personer många gånger målas upp som helt fantastiska och felfria människor bara för att de gått bort, för så är det ju faktiskt inte. Alla människor har varit och gjort helt underbara saker på samma gång som de sårat och det är helt okej, det är en del av personen som man älskar.

Jag saknar min mamma av hela mitt hjärta och jag saknar den person hon var innan pappa dog, det känns lite som att jag förlorat mamma två gånger. Jag har inte tänkt jättemycket på det de senare åren, men när min pappa dog var det som en del av mamma också dog. De hade flyttat isär och skiljt sig, detta eftersom pappa var sjuk och inte riktigt orkade med familjen, men det var hennes livs kärlek. Första gången de träffades tror jag att mamma var 16 år gammal och pappa var ca 10 år äldre och de fick direkt upp ögonen för varandra, men mormor tyckte att pappa var en gammal gubbe och körde bort honom. Nästa gång de träffades var kanske 11-12 år senare, de blev blixtkära och höll ihop efter det. Det var liksom meningen att det skulle vara de två, detta även om de skildes och var isär under några år. Det absolut mest tragiska i deras historia, som nog också blev mammas stora fall, var att två dagar innan pappa dog, så hade de bestämt att försöka lappa ihop allt igen. Mamma kom aldrig över honom och hon levde ensam från dess utan att ens försöka hitta någon ny, hon levde alltså ensam med oss fyra barn i 20 år.

Efter att pappa dött var mamma deprimerad och försökte på alla sätt att fly sitt gamla liv. Vi flyttade till ett nytt ställe och hon kapade banden med mer eller mindre alla sina gamla vänner, egentligen nog med allt som påminde henne om pappa. Hon levde deprimerad och trött under några år och började sakta hitta tillbaka till sig själv, men då hade vi oturen att vara med i en bilolycka som sänkte henne helt. Jag och min bror som var med klarade oss utan skador, men mamma fick en spricka i nacken som jag tror att vården sjukt nog inte hittade förrän ett bra tag efter. Mamma blev sängliggande och allt blev helt ärligt skit. Det galna är att trots detta lyckades hon ändå repa sig helt okej fast först många år senare. Det tråkiga är att sedan kom nästa sjukdom och sedan nästa efter det, men hon lyckades alltid brotta ner varje sjukdom, därför tror jag att trots att alla visste att hon var väldigt sjuk nu på slutet, så trodde vi alla någonstans att hon skulle klara sig ur även detta. Tyvärr klarade hon inte sig och det var en kombination av KOL, cancer och allmänt nedsatt hälsa som till slut besegrade henne.

Det läskigaste är att det gick så fort på slutet och jag känner inte att jag riktigt fått ta farväl av henne, men sedan undrar jag om man någonsin tycker att man fått göra det. Jag är både ledsen och glad att vi trots allt fick ett telefonsamtal där vi planerade för att ses en vecka senare, det var inte ett farväl utan ett “vi hörs om ett par dagar”. Men i detta har jag så dåligt samvete för att jag undvek att prata med henne och faktiskt tyckte att det var jobbigt att prata med henne eftersom hon åt så tunga mediciner. Ni som känner någon som ätit tunga mediciner vet nog exakt vad jag menar.

Nu blev detta väldigt mycket längre och mer självutlämnande än vad jag hade tänkt, men antar att det var exakt det jag behövde. En sista sak jag vill uppmana er alla till är att ta er lite tid att prata med de som är äldre än dig i släkten och gå genom bilder och arvegods, mest för din egen skull, så du vet vem människorna på bilderna är och vem den lilla broschen i mammas smyckeskrin tillhört. Ta även fem minuter extra nästa gång ni talas vid. Livet är så skört.